Dimma

Jag stod lutad med händerna mot den stora fönsterväggen. Därute regnade det, en påtaglig dimma hade sänkt sig som ett täcke över staden. Tjugofem våningar nedanför hastade de nätt och jämt synliga bilarna omkring.
Packlistan var färdigskriven och jag kunde nu ägna mig helhjärtat åt fallet. Agent Y var ute på fältet för att ta redat på mer medan jag satt i kulisserna för att vänta på nästa steg; nästa mail. Jag hade känslan av att vi endast var två pjäser i ett spel, att personen som flyttade oss hade något mer, något större i tankarna; något som gav mig kalla kårar. Jag hade försökt att spåra meddelandet men utan någon framgång. Systemet denna ”okänd” använde sig av var så gott som ofelbart.
Project B, vad menar de, vad kan de vilja oss? Och vilka kan de vara? Frågorna var många men svaren de var emellertid desto färre.
Plötsligt plingade datorn till, ett nytt mail hade kommit till inboxen. I samma stund knackade det på dörren.
Vem kan det vara så här sent? Bäst att vara försiktigt. Jag drog mig då till minnes vad vår läromästare Agent (spårlöst försvunnen sedan tre år tillbaka i en olöst mystisk olycka mellan Agent, en velocipedist, två femhörniga muttrar och ett hangarfartyg) en gång hade sagt. Vapen är inte att lita på, använd hellre er övertalningsförmåga eller ännu bättre, utnyttja en vän. Självklart hade jag tagit hans ord i beaktning. Vart jag än gick hade jag alltid med mig en vän med en otrolig övertalningsförmåga; en vän i form av en .44 Magnum med 6 tums piplängd, glasblästrad finish och träkolv
Jag tog upp revolvern ur hölstret och ställde mig vid sidan av dörren.
Vem är det? Frågade jag. Roomservice svarade rösten på andra sidan dörren.
Jag sänkte skjutvapnet och öppnade för den andra personen. Jag skulle just till att säga vart personen kunde ställa sakerna då jag kom på, Vänta nu, jag har inte beställt... mörker, en kropp föll till marken, tystnad.

-Agent I-