Pobre persona sin imaginación

Tänk vad roligt det skulle vara att bli expert, och inte vilken expert som helst utan en legitimerad sådan. Spela roll om man är expert på svampforskning/grottmålning/handuksvikning, bara att vara en är ju häftigt. Tänk er vad imponerade alla skulle bli: ”Men hejsan gullegrisen, vet du att du just nu pratar med en legitimerad expert” personen skulle ju falla som en fura! Sen finns det förstås de där dumma människorna som skulle fråga vad man nu är expert på… dem ska man försöka att undvika.
Fast att bli en expert är nog otroligt jobbigt, hellre vet jag lite om mycket än mycket om lite… allra helst vet jag mycket om det mesta. Tror egentligen att de som vill lära sig mycket om lite inte har någon vidare fantasi eller nyfikenhet. Det är relativt lätt att märka om en person har fantasi eller ej: De dagdrömmer inte! De fantiserar inte om vad som kunde ha hänt i en viss situation, de har inte så många drömmar och ambitioner, de leker aldrig med tanken om att t.ex. öppna ett café eller något slags företag, att bli en berömd konstnär/designer/sångare etc. De bestämmer sig för en average sak och sen gör de den vilket oftast ger ett rätt tråkigt resultat. Förstår mig inte på dem, skulle aldrig kunna leva utan fantasi. Själv har jag så många idéer att jag snart kommer att spricka. Tyvärr genomför jag inte ens i närheten av alla men när jag väl gör det så blir resultatet above average (om jag får säga det själv).

Ey, från expert till fantasi till min nuvarande favoritkonstnär. You can see the pictures! Yoshitomo Nara är hans namn. När jag var i London i somras så hittade jag en ”bok” på TopShop med 30 postcards av honom och blev verkligen helt förtjust i hans stil, den är så… knäpp/rolig/lite halvmorbid men ändå inte.

Adieu