Mmm...cookies

Min brorson har just börjat gå i trappor eller bestiga dem skulle nog vara ett mer passande ord. När jag såg honom häromveckan ta sig uppåt i maklig takt, med sin farmor bakom sig om han skulle ramla, så drog jag mig tillminnes när jag själv var liten, runt tre fyra år, (vilket är otroligt då jag knapp minns något innan jag var sex sju år) och höll på att gå ner för trapporna. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var jätteläskigt att gå ner så jag brukade alltid gå med ryggen först och sedan liksom klättra neråt, mycket försiktigt tog jag det och såg alltid till att ha båda fötterna på trappsteget innan jag fortsatte till nästa. Men det jag vill komma fram till är i alla fall när jag minns sådana saker som denna så gör jag det alltid ur någon annan synvinkel än min egen Ungefär som en film, det finns alltid någon som har huvudrollen men ändå ser man inte filmen från hans/hennes ögon. Förvisso, livet är en livslång film men jag tror inte att det har något med saken att göra.

Imorgon så ska jag, Malin och en vän till henne på kakbuffé i Vadstena. Spännande!