Det jobbiga med att vara ensam i ett stort (för att inte glömma mörkt och gammalt) hus är att jag blir helt paranoid. När jag sätter in ett glas i skåpet i finrummet hör jag helt plötsligt ett ljud bakom mig, det lät som ett plågat barnaskri. Min kropp blir helt stel av rädsla men så vänder jag mig sakta om, det är bara dörren som knarrar. Jag är egentligen inte en som är så rädd av mig men bara jag tänker på det får jag tårar i ögonen och börjar rysa.
Senare går jag in i tv-rummet och sätter på tv:n och går ut i köket för att hämta något att dricka. Ännu en gång hör jag ljud men denna gång är det röster och även detta blir jag lite skrämd av tills jag förstår att det är tv:n (vilket jag borde ha förstått från början, jag vet).
Så nu känns huset som ett spökhus och hela tiden får jag för mig om att någon står bakom min rygg och läser vad jag skriver men tack o lov är det ingen där när jag kollar.
Som sagt, jag brukar inte vara rädd.
1 kommentar:
det har faktiskt blivit en ökning av spindlar i den, men det är troligtvis ett resultat av öppna fönster med mark och brännesslor utanför. De bara drattar ned utan val ;)
Du ska inte följa med Frida på tatueringsmässan then? Annars ses vi. Har ni fått något jobb än i stora Brittanien?
Skicka en kommentar