Konsten att utbrodera

Så för endast ett litet tag sedan anlände jag till hemmet mitt från Linköping där jag med mitt eminenta sällskap Frida denna kväll såg den storligen hedrade filmen Juno på den enda kinematograf staden bistår dess befolkning med. Filmen i sig var ypperlig i många aspekter och det tillstår mig att säga att recensenterna har haft rätt i det de har nedtecknat i diverse tidskrifter.
Filmen var inte, som åtskilliga andra, uppfylld av moralkakor (vill helst inte bruka detta ord då det av tydliga skäl, enligt mig, kan leda till vämjelse) men var istället rätt på och hymlade inte med ting andra ämnar betrakta som tabu.

På vägen hem satt en pojk på sätet framför mitt. Ofta vände han huvudet sitt åt det tomma sätet bredvid honom och pratade tyst, mina två största torier om varför han gjorde detta är:
1. Han har en imaginär vän.
2. Hans högt vördade framlidna moders aska finns i en grann urna, nedstoppad i hans slitna väska som han tar med sig till alla vackra platser runt i världen då modern, när hon var vid liv, hade berättat för sin pojke att hon ville se mer av världen än köket där hon stod dagning till kvällning och tillredde mat till en familj på sju men dock gick hon tyvärr bort innan detta kunde ske. När han ser något som fångar hans intresse berättar han detta för sin moder.
…
Förvisso, det kan även vara så att han endast pluggade på sina spanskaglosor som han ska ha förhör på imorgon.