Outlook on Life

Just nu så känner jag för att åka till en stuga/öde ö/ett boende ute i ingenstans bara för att vara ensam och tänka, eller snarare inte tänka då det har blivit för mycket av det och på så sätt lyckats störa min sömn och mitt sinne. Jag känner också för att bara gå någonstans och inte komma tillbaka på några dagar. Kanhända har jag fått en beskedlig dos av den välkända vinterdeppigheten (som endast brukar komma på sommaren för min del men var försenad i år). Jag vet att ensamhet är deppighetens största bundsförvant, den deprimerades värsta fiende, men inte orkar man tänka på det när bara tankarna i sig om att få komma ifrån civilisationen känns upplyftande. Jag gillar inte att sitta hemma och vara ledsen och nere, då är jag det hellre där det känns som jag inte behöver gömma mig.

En vecka… ja det borde räcka.

Sen längtar jag tillbaka till London något otroligt mycket, kanhända bara för att även det är ett sätt att komma ifrån allt.

Men ingen oro, sådant här brukar gå över på några dagar.