Igår, onsdag, lämnande jag in min dator på reparation. Tre eller fyra månader har jag varit utan den, GALET! Och dyrt, köpte en förlängd garanti så paketet gick på runt 2K och jag måste vänta några veckor tills innan jag får den tillbaka, men det ska jag nog klara. Sen ska den och jag ha det trevlig tillsammans bara vi två varje kväll under låååång tid frammåt.
Men en sådan härlig dag det var att gå och shoppa helt själv, det behövde jag. Införskaffade mig en iPod 80GB, hoppas den håller och räcker ett tag.
Allt är annars ok. Inte botten men absolut inte i topp. Ibland undrar jag vad som är fel då hur mycket problem jag än kommer på så känns det inte som något av dem är det rätta till att må som jag gör.


Så nu har jobbet börjat komma igång lite mer och jag har satt mig in i det lite bättre. Jobbar ännu inte heltid men det blir nog någon gång hoppas jag. Men den här veckan blir det många timmar (har uppskattat det till ca 47) då jag ska jobba varje dag; har ändå inget bättre för mig så det är okej.
Helt plötsligt idag så började jag sakna mitt arbete i London, eller snarare arbetskamraterna. Otroligt vad jag kom bra överens med de flesta av dem, de var jätte trevliga, bra och förstående. Mest saknar jag Karen och Marek; även om hon var assistant manager och han inte alltid förstod vad jag sa så blev vi, ja, vänner fort. Jag är inte den som saknar människor på det här sättet men just tanken på att aldrig få träffa dem igen framkallar saknad.









