Pop Art

Hallå, vad är uppe med er då?
Har lite planer på att göra några tavlor att sätta på väggarna. Jag har länge tänkt att göra ett kompis-kollage av något slag och då jag inte är någon fotograf (ja det får Sanna och David hålla sig till) så kom jag på att jag kunde göra lite datorkonst istället mest för att det är roligt och för att jag faktiskt vet hur man gör. Så jag har nu skapat två av sex tavlor med Popkonst a la Roy Lichtenstein, ja sådan där konst som de hade hos tandläkaren för ett tag sedan (eller har de kvar den ännu?) Jag funderade först på att göra vektor konst som jag har gjort förut (och som kan hittas här om ni är nyfikna på hur den ser ut) men det är bara alldeles för mycket arbete. Så här är två bilder, en på Frida och den andra på Sanna.

Den första jag gjorde var den på Sanna, den tog sex timmar och jag råkade sitta uppe till sex på morgonen, den andra på Frida tog endast fyra timmar, kanhända för att den hade mindre upplösning eller för att jag redan har blivit bättre på detta. Bakgrunderna ska vara i rengbågens färger har jag tänkt, förutom indigo... jag menar ingen gillar indigo, ingen vet ens vad indigo är.

På tal om något som är nere så fick jag inte jobbet på Frimis, nu håller jag tummarna på att jag får ett jobb på Ohlssons tyger, de söker en ny anställd men i annat fall så blir det kanhända Stockholm i alla fall.

Just nu så känner jag för att åka till en stuga/öde ö/ett boende ute i ingenstans bara för att vara ensam och tänka, eller snarare inte tänka då det har blivit för mycket av det och på så sätt lyckats störa min sömn och mitt sinne. Jag känner också för att bara gå någonstans och inte komma tillbaka på några dagar. Kanhända har jag fått en beskedlig dos av den välkända vinterdeppigheten (som endast brukar komma på sommaren för min del men var försenad i år). Jag vet att ensamhet är deppighetens största bundsförvant, den deprimerades värsta fiende, men inte orkar man tänka på det när bara tankarna i sig om att få komma ifrån civilisationen känns upplyftande. Jag gillar inte att sitta hemma och vara ledsen och nere, då är jag det hellre där det känns som jag inte behöver gömma mig.

En vecka… ja det borde räcka.

Sen längtar jag tillbaka till London något otroligt mycket, kanhända bara för att även det är ett sätt att komma ifrån allt.

Men ingen oro, sådant här brukar gå över på några dagar.

Jag har kommit på att min känsla av skräck/rädsla känns som när man är ute i en iskall snöstorm men istället för att kylan lägger sig som ett lager och tränger in i en så börjar allt från en punkt inne i bröstkorgen, nära hjärtat och sprider sig mestadels uppåt, först till axlarna, sen till nacken för att avrundas i huvudet. Kännslan är som is som sprider sig. Ungefär som när man sväljer en isbit, bara att den inte hamnr i magen. När jag tänker på det så börjar nästan alla känslor vid den lilla punkten, undra varför.

Kan det vara så att känslor är en del för sig liksom hjärnan (tankar) hjärtat (liv) är som även de ligger i behållaren vi kallar kroppen? Kan vi då kalla känslor själ?Alltså känslor =själ (meningen till liv).

Troligtvis inte. Känslor är något som uppstår i hjärnan, ett sätt vi lärt oss att reagera på olika saker, personer och situationer. Väldigt logiskt, men det går att romantisera det om man vill.

Nu snöar det ännu en gång, och mycket, men kan slå vad om att det inte gör det i stan. Ah sköna gröna miljöförstöring.

Det var det enda filosofiska jag tänker säga idag.
Vita vintervärldar till jul!

When it rains, it pours

Tänk dig ett regn, ett lagom stillsamt regn som gör dig bara lite fuktig men som du vet kommer torka så snart det har slutat. Så är det inte. Tänk att någon har samlat ihop allt det här regnet i en stor hink och bara häller det över dig som en störtskur, det skulle ganska bra beskriva hur det känns.

Det känns även jobbigt och tungt nu, som om en stor tung sten ligger på mig eller snarare finns i mig som om jag egentligen känner mig lätt och fri men så fort jag försöker röra på mig så tynger den osynligt ner.

Min hjärna och mina tankar har splittrats totalt. Om jag lämnar London så lämnar jag också ett liv som inte kommer att komma tillbaka men är det värt att ha kvar om jag inte kommer att kunna komma längre än så?

Men jag måste säga det att istället för att ha ett lugnt stillsamt regn strilande ner på mig dagarna i ända så har jag hellre ett skyfall någon gång ibland.

Just nu så känner jag mig väldigt trött och utmattad rent mentalt, men det har sina orsaker.

Men jag uppdaterar i alla fall och det är väl bra.

Datorn funkar fortfarande inte.

Det kan vara lite svårt att för mig uppdatera min blogg, har jag kommit på, när det är något fel på nätverkskortet i min dator. Ja, det går att ansluta direkt till bredbandet om man använder sladdar men inte till det trådlösa. Skulle gärna vilja lämna in den men då jag inte är i Sverige så kan det vara aningens aning svårt.

Jag har märkt på sista tiden att jag har rätt så bra med tur. Måhända har jag märkt detta just eftersom jag har gett mig tusan på att lägga det bra som händer på minnet istället för all otur. När det händer något dåligt nu för tiden så tänker jag inte längre ”vilken otur” utan snarare ”jaha, okej, sådant händer” och bryr mig inte mer om det. På det sättet lägger jag märke till mer när jag har tur vilket jag har haft ganska ofta på sista tiden fast kanhända inte mer än vanligt bara det att jag nu märker av den… så positivt av mig.

Men det verkar som om flytet börjar avta.

Ah, saltlakrits

A tad bit better

Det är bättre idag. Jag pratad med Hayley, nåja, hon frågade mig då jag började om något var fel och jag som vanligt säger ”nejdå, nejdå allt är bra” men hon propsar på att något faktiskt verkar fel och hon märkte igår när jag jobbade att jag inte kände mig helt positiv(ja orden är mina egna men själva andemeningen stämmer). Så då blir jag så klart ledsen och börjar prata med tårar och tjock röst. Jag säger att det är så tråkigt i köket att bara diska och blaha blaha det jag nämnde igår i bloggen. Hon säger att det inte är mycket att göra åt men hon hoppas att jag kommer att stanna och att det säkert kommer att bli bättre. Jovisst tänker jag, men tar mig samman. Jag var inte bara ledsen därför utan även för att allt är så nytt och ja, ni vet. Så! Några minuter senare vill hon prata med mig och Frida och hon säger att jag endast behöver jobba tre veckor i köket och sen ska Frida jobba där tre veckor och efter det så kommer vi jobba där varannan vecka. Alla blev nöjda och gladare, även Frida som hade känt sig dålig för att jag hade det dåligt.

Här på puben har de ett lotteri, ett mycket komplicerat sådant så häng med nu: Välj ett nummer, satsa 1£, se vilket nummer som blir draget. Gick jag för fort fram? Numren är mellan 1-49, alla satsar som sagt 1£ per nummer och sen vinner man pengarna som folket har satsat. Det fanns inte många nummer kvar men Frida och jag satsade självklart varsitt pund, hon på sitt lyckonummer 9 och jag blundade och pekade och hamnade på en tom ruta, nummer 38.
Så idag någon gång var dragningen, vi var inte med, så jag får reda på av Mark att jag är den lyckliga vinnaren och så-som-den-där-bilden-jag-har-lagt-upp glad blev jag. 49£ är ungefär 690 kronor, not bad säger jag. Vilken tur man kan ha ibland. Jag funderar på att ge Frida 10£ så att vi kan hitta på något när vi är lediga utan att spendera ”våra egna pengar” men det har jag inte sagt åt henne utan hon ska få veta det när hon slutar sitt skift.

Fåglarna skiner, solen leker och livet kvittrar på som det brukar göra… eller inte riktigt.
Att jobba i köket lät inte så hemsk först men när jag märkte att de inte hade någon diskmaskin här så började mina misstankar växa… och växa… och växa tills de blev sanning. Diska, diska, diska, städa, skrubba potatis, göra baguetter, diska blaha blaha… ja mycket mer än så är det inte. Jag försöker att hålla modet uppe genom att tänka ”bara tre månader kvar” för sen ska Frida och jag byta sysslor, men det är lite svårt att hålla kvar den tanken ibland. Men Hayley, som jag jobbar med i köket sa att jag skulle kunna få bestämma dagens någon gång och då blev det genast lite roligare. Det tråkigaste måste jag säga, är att man inte får någon som helst kundkontakt eller någon vidare kontakt med de andra som jobbar här då de flesta jobbar i baren.
Idag har det varit så lugnt, ja något rent otroligt, så lugnt att jag blev glad när det kom disk. Annars finns det en tv i köket som jag får kolla på när det inte är något att göra, Cast Away sändes idag.
Något jag funderat på på sistone är hur jag kommer fira jul, om låt säga de har öppet den 24:e men inte den 25:e så kommer jag vara ensam på juldagen då Frida eventuellt är i Kina vid den tidpunkten.

Det känns nästan som om jag måste skriva vad jag gör hela dagarna här på bloggen eftersom det kan vara intressant för somliga att veta men det är så otroligt tråkigt och jag brukar ju faktiskt inte göra det så jag ska nog varva av med lite tankar emellanåt.

Har ni tagit er en titt på vår bilddagbok förresten? Vi måste ta och uppdatera den snart igen.

Bara tre månader kvar.

Att vara här

Om ni vill veta vad som har hänt under den korta tiden som vi har varit här så kolla in Fridas blogg, för det känns lite onödigt om jag ska skriva detsamma. Ni kan även ta en kik på vår bilddagbok vi skaffat http://theunionjackies.bilddagboken.se, jag har lagt till den under mina länkar för ni som inte kommer ihåg adressen a.k.a mamma och pappa.

Annars lever livet, har ännu inte kommit in i stadiet av hemlängtan då man känner sig glåmig och ledsen och hoppas för allt i världen att jag inte ska göra det heller. Människorna här verkar vara väldigt snälla och trevliga så jag tror nog att jag i alla fall inte kommer bli extremt hemsjuk.

Imorgon ska vi börja jobba men först blir det en liten introduktion och lite prat om säkerhet och dylikt. Sen ska vi få utbildning, frågan är bara; Vill man vara i baren eller köket?

Jag gillar de här lilla ”staden” vi bor i men kanhända är den för liten. Efter att ha bott i Åtvid i hela mitt liv så är jag lite trött på små ställen. Men den har faktiskt något som andra småställen inte har och det är en outlet-affär med massor av billiga märkesvaror. Om det inte vore för att jag vill spara pengar till Japan-resan nästa år så skulle jag gladeligen jobba i London.

Så glöm inte att kika in på bilddagboken för kanhända är den någorlunda intressantare än mitt eviga skrivande då det finns bilder.

Jag ska berätta vad som är det värsta med att bo i ett litet samhälle. Det är att allt som händer här blir på något sätt personligt, man har som oftast någon slags ihopkoppling med människor, platser och så vidare.
För bara några dagar sedan så dog en person, självmord troligtvis och han hade försökt förut. Mina föräldrar berättade det för mig igår och det berörde mig verkligen. När jag gick på dagis så kommer jag ihåg att jag brukade leka med hans lillasyster, min syster gick i grundskolan med honom så han är endast två år äldre än jag.
När de berättade det så kom det en rädsla över mig som jag aldrig känt förut, kall, stel och helt grå, en rädsla för att dö tidigt och för att andra ska välja att dö. Just det att han var så ung och själv valde att dö gör mig väldigt rädd. Jag blir väldigt ledsen bara av att tänka på det, på honom och att det på något sätt är så nära en själv.
Jag har aldrig varit rädd för döden, dör man så dör man, men nu känner jag att den är lite skrämmande trots allt.

Kära Gud

Då jag erhöll en synnerligen anspråkslös kvantitet av det jag åstundade av din yngre men prominenta broder jultomten då julen anlände ämnar jag nu inför min födelsedag dagen efter idag be till högre makter, närmare bestämt Dig.

Kanhända var jag aningen girig förra gången men då dagen som inom kort är kommen är en mycket speciell dag för mig allena (och återstoden) så hyser jag hopp om att Du icke misstycker att jag är detsamma ännu en gång. Trotsallt så är det Du som har förärat oss födelsen och dagen då vi celebrerar den; således är det Ditt ansvar att ta hand om oss denna enstaka dag om året. Fick icke din enda avkomma både uppvaktning och gåvor (kostsamma sådana) då han föddes? Skall icke då vi, Dina barn på jorden Du skapat, bli behandlade på samma sätt?

Ännu en gång skickar jag ut mina anspråkslösa önskemål på gåvor jag åstundar.

¤Det säges att penningar får jorden att gå runt. Jag är en del av världen och även jag fordrar bränsle för att gå. Men då jag endast är ett litet parti av världen nöjer jag mig med en del av drivmedlet.

¤Låt mina nära och kära få det bra. Detta är något som vi alla kommer tjänar på; jag kommer få en behaglig tid framöver och Du behöver icke oroa dig över dessa individer ett tag.

¤Envar uppskattar överraskningar så jag föreslår synnerligen subtilt att du ger mig en sådan så länge den är angenäm. Hellre än allt annat vill jag att denna ska vara personlig då dylika gåvor är mäkta uppskattade av en sådan som jag.

¤Vart än jag far hädan, låt hösten där vara lika vacker som den i fäderneslandet mitt.

¤Och för att visa Dig att jag icke är så girig som Du tror så kan Du väl göra så att det slutligen blir fredstid i kosmos.

Jag tackar Dig på förhand och ger löfte om att återkomma närmare juletiden.
Matilda

Likeable London

Ska snart åka in till centrum and do some shopping. Tyvärr är det ingen som kan följa med så jag är lite orolig att det kommer bli väldigt mycket provande och tittande och handlande. Det blir lätt det när jag är själv.

Imorgon är det dags för hemfärd men innan dess så ska jag vara hårmodell för Sassoon Salon i Whitleys, London. När vi var på Top Shop igår kväll så kom en man, och i hans följe en kvinna, fram till mig och frågade om jag ville vara modell. Först tyckte jag att han ska handmodell men inte då, det var för hår. Så klockan ett imorgon, hoppas att jag hinner med flyget hem bara.

Ikväll ska vi ut och äta, det ska bli trevligt att träffa Malin och Limas vänner som de eventuellt bjuder med.

Jag gillar verkligen London!

Londonvisiten

Jag är nu i England och bor hos min syster i Upton Park, zon 3 i London. Hon jobbar på en restaurang i zon 1 med sin nyfunna vän Lima.

Dag 1: Så då kom jag hit vid elva på dagen och hade då inte hade sovit på 36h. Så jag sov ett tag, ända tills klockan slog sex. Malin var fortfarande på jobbet, jag satt vid datorn som jag så klart har tagit med mig och somnade igen vid tio. En sådan händelserik dag!

Dag 2: Malin skulle inte börja förens fyra så vi hade lite tid att hitta på något. Vi gick runt i området hon bor, Upton Park, och kollade på alla lustiga småaffärer, ett trevligt och säkert ställe tydligen.
På kvällen åkte jag och Lima till deras jobb för att hämta upp Malin, vi skulle nämligen go clubbing. Även om jag personligen skulle ha velat gå till rockklubben KoKo så var inte super posha Tigertiger (även om jag trodde att den hette Tagliatelle först gången Lima sa namnet) helt fel heller. De har tre, fyra dansgolv och ett av dem spelar endast 60- 70- 80-talsmusik. Men tyvärr var Malin trött, vilket var helt förståeligt, så det blev inte allt för mycket dansande av.
När vi åkte hem så tog vi varsina hamburgare á la McDonalds och satte oss på nattbussen. Och här kommer nattens bästa kommentar: Jag råkar sätta lite cola i vrångstrupen och just då kommer Malin ihåg att en kund på restaurangen satte i halsen ”Jag släppte allt jag höll på med för att försöka hjälpa till men visste inte vad jag skulle göra men en annan gjorde som tur var Heineken-manövern på honom…” vi kollar på henne och säger ”Eh, det heter Heimlich-manövern.” Någon som har jobbat för mycket i baren tror jag.

Dag 3: En hel dag ledigt har de båda, dock gick vi och lade oss sent samma morgon och gick då som bekant upp sent, närmare bestämt vid halv två. Idag var det dags att åka lite tunnelbana till ställen och ett av de ställen heter Camden Town, jag var där förra året också. Det är här det alternativa folket finns blandat med alla andra. Affärerna här säljer nära inpå alla stilar; Punk, Goth, Emo, Indie, Trans, Pop, Retro och säkerligen många mer (och för de som säger att stil inte går att köpas, well, här kan man det). Förra året var det mest kläderna jag tittade på men det finns en hel avdelning för bara antikviteter och möbler. Någon sålde bara möbler och tingestar från 60-talet, ah, det var en frid för både öga och själ. Dock köptes inget förutom lite mat från ett stånd.

Dag 4: Det är idag det. Malin är på jobbet så jag sitter här och gör inget speciellt men efter hon har slutat så ska vi gå i affärer på Oxford Street och gå ut och äta. Hon vill även gå på en teater eller musikal men det kanske blir imorgon.

Tjolahej

Fearless

Det jobbiga med att vara ensam i ett stort (för att inte glömma mörkt och gammalt) hus är att jag blir helt paranoid. När jag sätter in ett glas i skåpet i finrummet hör jag helt plötsligt ett ljud bakom mig, det lät som ett plågat barnaskri. Min kropp blir helt stel av rädsla men så vänder jag mig sakta om, det är bara dörren som knarrar. Jag är egentligen inte en som är så rädd av mig men bara jag tänker på det får jag tårar i ögonen och börjar rysa.

Senare går jag in i tv-rummet och sätter på tv:n och går ut i köket för att hämta något att dricka. Ännu en gång hör jag ljud men denna gång är det röster och även detta blir jag lite skrämd av tills jag förstår att det är tv:n (vilket jag borde ha förstått från början, jag vet).

Så nu känns huset som ett spökhus och hela tiden får jag för mig om att någon står bakom min rygg och läser vad jag skriver men tack o lov är det ingen där när jag kollar.

Som sagt, jag brukar inte vara rädd.

Computerless

Pjuh, äntligen har jag ringt till HP support för alla dessa problem med min dator och det feels grejt! Jag är en typisk sådan person som verkligen avskyr att ringa till okända människor men när jag väl pratar så är det aldrig särskillt farligt. Däremot har jag märkt att det går lättare att ringa när man är ensam så tack mamma och pappa för att ni har åkt på er semester.
Jag vet inte riktigt vad det är som är förfärligt med att ringa men hjärtat börjar ändå klappa i 345km/h.
Ahh, HP är bra för de kommer och hämtar min dator här hemma (precis som Apple gjorde med min iPod) imorgon eller på fredag och sen kommer jag inte få se den mer på 5-10 dagar vilket är lite snyftigt men ack vad gör man icke för ens egna välmående.

Nu ska jag ringa och beställa fallskärmshoppning.

My computer is fantastic

Och då menar jag rent allmänt.
Tacka gudarna för fusk säger jag bara. Utan dem så skulle jag fortfarande vara fast i Half Life då jag råkade göra fel på ett ställe och förhindrade fortsatt förflyttning. Så nu har jag spelat klart det också, F.E.A.R var så kort så det gick på två dagar (och då spelade jag inte kontinuerligt). Men jag blir helt knäpp på slutet av HL 2… så nu bara måste jag spela episode one och two för att se vad som händer.

Solbrännan svider fortfarande då det blev för mycket sol och för svag solkräm i lördags. En lyckad helg samt roadtrip blev det i alla fall. Förvisso, jag kom hem med lika många myggbett som en zebra har ränder och trött som en valiumknarkad kaskelott men vad gör det om hundra år?

Idag blev det till att åka in till staden och köpa sig ett par jeans och då jag har blivit rekommenderad Cheap Monday så blev det ett par sådana. Relativt nöjd är jag då priset var billigt men fortfarande lite osäker, vilket jag förvisso alltid är då jag köper jeans. Och så åker i alla fall madre y padre till Bulgarien imorgon och jag blir lämnad ensam till mitt öde i sju hela uthärdliga dagar. Därefter blir det min tur att resa till London och hälsa på systern min.

Jag kom på imorse att jag är mäkta glad över att jag inte är enarmad för då skulle jag till frukost inte kunna dricka te samtidigt som jag bläddra igenom tidningen.

I got that FEAR goin’ och det är hellalotoffunliksomyeah! Påminner så mycket om Half Life men bara sisådär tio gånger mera genomtänkt. Och ibland är det sjukt läskigt, i alla fall för en som jag som hatälskar att bli skrämd av övernaturliga (eller vad det nu är) varelser, fast det förstås… det är alltid samma skrämselsätt, helt plötsligt dyker en person upp. Musiken är också väldigt bra, genuin rysarmusik men en varierande sådan. Det var ungefär vad jag spenderade hela gårdagen med, det och att baka bröd. Försökte göra söta kompakta mjölkbröd som jag åt en gång i Spanien, tyvärr blev de salta och fluffiga istället men helt ätbara.

Ännu en dag med jobb och en sådan dag sen… riktigt… jäkla… tråkig. Då jag råkade kortsluta min iPod med min hemmagjorda väggladdare så har jag endast kunna lyssna på en bärbar radio och då radiotäckningen därute endast fungerar om man står still så var det inget vidare. Fick i alla fall in P3 som brukar vara relativt bra men jag tror att de var sjuka idag och en mentalpatient hade satts in i studion för musiken sög som en fästing. Jag menar vem i rätt sinnestillstånd vill höra Markoolios sommarplåga eller de otaliga andra rapplåtarna som går. Måste ta och finna mig en mp3, hoppas att det ligger någon och skräpar här hemma.

Nu ska jag ringa Lee så att vi kan beställa Göteborgsbiljetterna , ska nog kolla upp billiga flyg till London också.

Klockan är endast halv tolv och jag är redan på väg till drömmarnas land (haha jag råkade skriva drömmarnas lan först, well it’s all in my head). Jag har inget emot att jobba eller för den delen tjäna lite pengar men att gå upp vid fyra? Om det gick att undvika så skulle jag göra det. Har sovit tre timmar de senaste nätterna, tack o lov att det är ett hålligång jobb för annars skulle jag somna så fort jag satte mig ner (men när jag tänker efter så är det ju det jag nästan gör). När jag gick i skolan brukade jag klara mig med två tre timmar per natt men tiderna förändras när man bli äldre tydligen.

Har ni hört uttrycket ”Om du vill uppfostra ditt barn rätt, tänk att det är någon ananas” någon gång? Jag tror att nästan alla människor är sådana, att de tror att de kan göra saker bättre än den som besitter kunskapen. Jag vet själv hur det är då jag själv har tänkte så men tack o lov var det lång tid sedan så det har det lugnat ner sig nu. Första steget är att erkänna det för sig själv bara och att få några törner på vägen. Visst, man är ju otroligt bra men bara inte bäst på allt.
Faktiskt så fick jag en sådan tanke idag när en kille på jobbet skulle packa en trall. Jag tänkte att kanhända är jag bättre på det än honom, men slog snart tanken ur hågen då jag tyckte att det var dumt, jag har aldrig packat förut så varför?
Nuförtiden tror jag mer på övning ger färdighet än att vara naturbegåvad.

Go Go Domo-kun

Jag undrar om vi alla kommer att vara vid liv och se den dagen då virtual reality-spel är verkliga, den avancerade sorten som än dock inte är alltför kostsam vill säga men kanhända inte riktigt á la .hack//Sign men något närbesläktad. Jag läste i Illustrerad vetenskap för bara någon månad sedan om ett spel där man sätter på sig ett slags par glasögon och framför en dyker det upp små former (prickar eller något snarlikt) som man skulle skjuta, bakgrunden som visades blev densamma som platsen man befann sig på. Tänk bara när detta är riktigt utvecklat och man kan gå ut i skogen och förinta sina aliens/minotaurer/vapenprydda välbyggda fiendemilitärer.

Idag var jag på bio med Lee och Natta och såg på premiären av den femte filmen och om bara några dagar kommer den sjunde boken ut. Jag har även förlorat en tröja, gett mig på ett nytt försök att ladda hem F.E.A.R så jag kan få över den till min andra dator och ännu en gång blivit förvånad över hur rolig Staying Alive-låten (förtydligande: inte filmen!) är.

Nej, nu är det dags för mig att återgå till vaniljpojkarna, tänk att det bara är en säsong kvar nu av droger techno och smex.

Mitt nästa stora projekt i denna händelselösa värld ska vara att måla om väggen i rummet mitt, sovrummet vill säga. Just nu finns det en vägg där som är stor, tom och orange och bara bönar om att bli uppfylld av en bild eller fem. Jag funderar på något retro blandat med pop art och vektorkonst. En tanke jag har är att måla mina syskon och mig själv i vektorstil eller pop art, naturlig storlek med en någorlunda snygg och färgglad bakgrund. Det är faktiskt inte så svårt som det låter dock väldigt jobbigt och kommer att ta mången timma. Det bästa med det här är att man först kan måla upp bilden i Photoshop för att senare rita över det på väggen någorlunda likt originalet (om jag skulle vara riktigt proffsig skulle jag så klart göra massor av schabloner för allt jag ska måla… men nu är jag inte proffsig så jag får göra hur jag vill). Fast jag undrar om jag kommer att orka göra klart det hela, i alla fall med tanke på att draken jag gjorde på väggen i vårt lilla gym fortfarande saknar ett öra.

Mmm...cookies

Min brorson har just börjat gå i trappor eller bestiga dem skulle nog vara ett mer passande ord. När jag såg honom häromveckan ta sig uppåt i maklig takt, med sin farmor bakom sig om han skulle ramla, så drog jag mig tillminnes när jag själv var liten, runt tre fyra år, (vilket är otroligt då jag knapp minns något innan jag var sex sju år) och höll på att gå ner för trapporna. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var jätteläskigt att gå ner så jag brukade alltid gå med ryggen först och sedan liksom klättra neråt, mycket försiktigt tog jag det och såg alltid till att ha båda fötterna på trappsteget innan jag fortsatte till nästa. Men det jag vill komma fram till är i alla fall när jag minns sådana saker som denna så gör jag det alltid ur någon annan synvinkel än min egen Ungefär som en film, det finns alltid någon som har huvudrollen men ändå ser man inte filmen från hans/hennes ögon. Förvisso, livet är en livslång film men jag tror inte att det har något med saken att göra.

Imorgon så ska jag, Malin och en vän till henne på kakbuffé i Vadstena. Spännande!

Kanhända borde jag skriva lite om midsommar… men om jag ska erkänna något idag så kan det lika gärna vara att jag faktiskt inte känner för det trots den mycket roliga midsommaren då jag fick fler blåmärken än en misshandlad (men också tack vare cykeltrippen med min syster och mamma) troligtvis på grund av den egna klumpigheten. Det var både glada och en mindre glad min-(er) där.
När jag kom hem så kände jag hur skönt det skulle bli att bara ta det lite lugnt några dagar nu då man gjorde så mycket förra veckan. Men vad händer då? Jo först så ska min syster flytta från sin lägenhet så hon ska bo hemma ett tag, sen har min bror semester så även han ska bo här med Lucas en hel vecka! Det är inte roligt att behöva dela den enda datorn med Internet med fler personer än mina föräldrar. Genast känns huset mycket trängre och luften tjockare att andas. Förstå mig rätt, jag tycker om mina syskon men att de ska bo här en hel vecka… så mycket omtyckning vet jag inte om de är värda.

Jag ska nog försöka åka till Hjärta till Hjärta på torsdag men de har öppet sådana dåliga tider så det blir lite sent. Håller tummarna för att jag nu äntligen kanske kan hitta en Emmastol till ett resonabelt pris. Det är det enda jag har planerat den här veckan plus Sannas torp. Det känns väldigt skönt måste jag säga.

Jag har tänkt skriva en liten lista om varför jag är glad. Jo ni förstår, jag är glad för att…

… min mamma kom in på socionomprogrammet i Linköping/Norrköping, vilket är ett av de svåraste programmen att komma in på i Sverige p.g.a. de höga intagningspoängen.
… det är midsommar nästa vecka och då får jag träffa folk.
… jag kommer i framtiden bli rik och lycklig.
… vi har en roadtrip inplanerad i sommar.
... jag är lycklig redan nu (dock inte nöjd).
… tårtan jag troligtvis ska göra på fredag kommer att bli jättefin.
… jag har hälsan i behåll; jo jag kände att jag var tvungen att nämna det.

Och när jag ändå håller på med listor så kan jag skriva en till. Det märks att jag har blivit äldre för jag…

… har frågat mina föräldrar om vilka försäkringar jag bör skaffa när jag flyttar hemifrån.
… klagade inte något nämnvärt när jag var tvungen att slänga min brorsons blöja.
… föredrar kokos istället för pärlsocker på mina chokladbollar.
… anser att vädret mellan varmt och något kyligare är behagligt, och använder just det ordet.
… vet att avbetalning på andra saker än hus och dylikt är djävulens verk.
… (nästan) hellre sitter ute när det är varmt och vädret är fint än framför datorn.

I förrgår var jag i Stockholm igen men denna gång med min mamma och syster. Vi strövade runt och kollade i affärer, tyvärr kände ingen av dem för second-hand den dagen så det blev knappt några. Jag hittade dock Beyond Retro och tvingade in dem där. De har the most amazing underkjolar, verkligen swing, square dance eller cancan. Om jag får en sådan så är min lycka gjord för en vecka eller så. Tyvärr kostade de aningens aning för mycket, precis som alla andra kläder där.
Hittade i alla fall en bikini som jag verkligen gillar (efter två års letande) i någon liten hörnaffär. En röd med crèmevita prickar och rosett, wei! Sen på H&M fann jag en kofta med körsbär.

Igår träffade jag Frida min vän. Det är alltid så lång tid mellan när vi träffas men nu har vi i alla fall träffats två gånger på två veckor. Vi fikade först och sen skulle jag hjälpa henna att shoppa då det inte är ett av hennes större intressen. Dock hittade vi inget så hon gick hem tomhänt, men det kommer flera chanser. Vi åt en glass från Bosses, satt vid Stångån och sen fikade vi igen. Ja man blir lite hungrig efter sex timmar på stan och vi ju tvungna att hitta på någonting att göra medan vi väntade på bussen.
Nästa gång vi träffas ska vi spela nintendo Wii. Att äntligen få prova det är som… som att dröm nr 47 på ”det-här-skulle-vara-kul-att-göra-listan” har gått i uppfyllelse.

Problemet med att bo granne med Åtvids största (och enda) nattklubb är att de är väldigt störande nu när de har öppet varje dag i en veckas tid p.g.a. den snart komna studenten men även för att de nu har fått utomhusmusik.

”Oj oj oj, jag avundas dig inte”

sa mannen i radion till busschauffören.
Golvet var täckt med spyor ända från frammen till baken i dragspelsbussen. Doften var sur och stickande och mycket ihärdig. Personen som nu hade vomerat satt längst bak, skydd av alla hans medresenärer. Man kunde ju hoppas att han hade nyktrat till en smula av alla de liter alkohol och magsyror som kommit upp, så han kunde begrunda och skämmas över sin akt.
Många klagade, självklart med rätta, och sa att han borde kliva av, dock förstod jag inte hur det skulle göra saken bättre. Personligen tyckte jag att han borde städa upp efter sig, även om han skulle behöva gå ner på knäna och slicka upp det, men kanhända skulle det göra alla andra ännu mer illamående för att inte tala om honom själv.
Spyor och ett gemensamt hatobjekt sammanför folk, speciellt då i Sverige, för bussen började sorla av prat rörande ett ämne och även jag utbytte några klagande ord med personen som satt bredvid mig.

Har ni sett månen nu föresten? Den är brandgul, stor och böjd som en banan, jättefin!

Någon gång förra året köpte jag min syster en födelsedagspresent, eller var det som inflyttningspresent? Nåja, det blev i alla fall en mycket fin dörrmatta; fyrkantig, svarta kanter, brunt sådant där gräsaktigt som brukar finnas på dem och en text som löd ”Oh no not you again”. Hon hade önskat sig en sådan ett tag och blev mycket glad över den. Men det fanns och finns fortfarande ett litet problem som jag våndas över gällande denna golvklädsel; varje gång jag hälsar på henne och får se den där mattan så känner jag mig förnärmad fastän det bara är en matta och fastän det var jag som köpte den för den. Kanhända är jag bara lättförolämpad i vissa avseenden och för att testa om så var fallet så ändrade jag texten på välkomstskärmen på min ena dator (ni vet nä man loggar in och det står välkommen) till texten á la mattan och gissa vad… jag är nog lättstött ändå.

Alla människor har någon slags psykisk störning oavsett om den är stor eller liten, visst är det så? Jag vet åtminstone en person som har näst intill extrema tvångstankar, någon som har haft en djup depression och när jag var liten hade jag en vän som jag faktiskt tror var mytoman. Det är svårt att veta skillnaden mellan när det klassas som något psykiskt fel eller att personen bara vill ha uppmärksamhet.
Jag vet inte om det klassas som något sådant men jag har tendensen att le (och då menar jag flina) i de mest opassande situationerna t.ex. om någon gör illa sig, beskyller mig för något and so on. Jag vet inte hur många gånger min syster har blivit sur på mig på grund av det men tack o lov brukar min mamma som oftast vara i närheten och ge den enkla förklaringen ”men hon är sån.”

Det var en fin dag på Ekenäs idag. Fint väder, fina riddare/väpnare och fint sällskap. Maten var kanhända inte särskilt fin men god var den likväl. Just nu sitter jag dock här och skriver med fönstret öppet och kvällsdoften som fläktar in doftar underbart och gör mig både glad och ledsen och väldigt nostalgisk men har ingen aning om varför. Det luktar fuktigt och asfalt, det doftar sommar och natt.

Vet ni vad. Om jag hade mycket pengar och tillräckligt bra skills så skulle jag göra en chokladklänning, vad kul det skulle vara. Tänk bara att först kunna använda den och sedan äta upp den… mmm… gudars vad hungrig jag är.

Negativ parantes-dagen

Otroligt, vi har bott ihop, delat säng (och täcke) men aldrig förut har vi haft en dejt. Eftersom någon gång ska bli den första så blev det en tripp till Göteborg igår.
En fin dag blev det. Solen sken (nästan) fåglarna kvittrade (inte) och de ljumma havsvindarna fläktade (stormaktigt). Det var lite oturligt att vi inte fann någon second-hand men de andra affärerna där dög gott och väl (om man har mera pengar än vi).
Det måste väl sägas att the actual date inte började fören inne på Liseberg. Där var det en underbar stämning med folk som gick omkring (med sina orätt förtjänade vinster) Darin som sjöng (i en timme för länge) och de otroligt charmiga matställena (ja endast McDonalds slår Burger King). Alla karuseller vi åkte var roliga (båda två) och det var även roligt att spela på hjulen (speciellt den gången man vann).
Dejten kan man väl säga avslutades vid dansbanan då Sanna sa att jag inte skulle få hennes telefonnummer och jag nämnde för henne att hon inte skulle få följa med mig hem. Nöjda och glada återgick vi till att endast vara vänner. Vi vandrade runt lite till med de obligatoriska nöjesparksklubborna i högsta hugg och satte oss på en bänk och studerade människorna som fortfarande gick omkring med sina vinster (som de mutat till sig). Färden styrdes senare hemåt med en buss och en glad chaufför (han skulle säker snart sluta sitt pass för dagen). Det bestämdes att nästa gång blir det Stockholm (till ett billigt pris) för där hittar vi (relativt) bra i alla fall.

Mr. Biff och herr Biljard till frukost

Okej, det är bevisat, man ska inte läsa tidningen vid frukosten om man vill behålla aptiten. När man påträffar en sådan här bild blir det besvärligt att inta mer föda.
Kanhända hade min förlorade aptit något att göra med det otroligt söta fullkornsbrödet jag åt men bilden fördärvade åtminstone min mentala frukost (och med den meningen kan man lista ut i vilken gymnasieskola jag gick).

Halva gårdagen höll jag på att redigera ljudfiler, som jag själv spelat in, i Adobe Audition och det var relativt roligt faktiskt. Förvisso, ingen kommer aldrig någonsin att få höra dem men jag hade i alla fall roligt. Tänk bara, om ett år när jag lyssnar på dem igen så kommer jag antingen tänka ”Vad dålig jag var då på det programmet, jag är mycket bättre nu” eller ”Ah just det, det programmet finns ju, det hade jag helt glömt bort” och om jag känner mig själv rätt så är det mest sannolika alternativet det senare.

To take a stroll

Igår fyllde min farfar 80, tänk vad gamla de alla har blivit nu. Min pappa och jag åkte till Börsebo för att fira honom, det är allt skönt att komma ut på landet emellanåt. Jag fick en kommentar om min jeanskjol, typiskt honom och många andra gamlingar för den delen, de borde komma ut mer.
Eftersom jag har en relativt stor släkt och knappt känner hälften av dem som var inbjudna så beslutade jag mig för att ta en promenad på landsvägen och i skogen. Traskade runt där och klättrade upp för varje hög klippa som stod att finna. Att gå i skogen är allt skönt och i synnerhet om man går sin egen väg och inte följer stigar. Kom ut på en underbar maskrosäng med hundratals brummande humlor. Såg ett skelett, det var från något slags vasstandat djur. Fann dock inga kadaver men såg fåglar som flög och fiskar som simmade. Gick tillbaka till gården och satte mig vid bryggan för att sortera och binda blommorna jag plockat. Ett tag senare stannade en bil på vägen, det var pappa, han hade tydligen letat efter mig i en timme. Jag hade faktiskt inte sagt åt honom att jag skulle ta en promenad så han hade blivit lite oroligt när han märkt att jag var borta. Då jag inte heller hade någon klocka med mig kunde jag inte heller veta hur länge jag varit borta, två timmar visade det sig.

Vi åkte hem men stannade längs vägkanten för att plocka liljekonvaljerna (jo, även far min) som växte där. Liljekonvalj är min favoritblomma näst efter viol, de luktar något otroligt ljuvligt. Har nu en liten knippa av dem i mitt rum.

Nej nu blir jag irriterad. Hade just hållit på med tre bilder i Photoshop på min andra dator och sparade dem men nu när jag skulle öppna dem igen så var de försvunna.

Min (igår fyllda) ettåriga brorson skulle idag ta sig upp för trappan och vad tänker jag då om inte: "Så bra, nu kommer hans athletic skills öka"

Det hände idag och i söndags och jag har mina aningar om att det har hållit på i årtionden och kommer att fortsätta ett bra tag till.
Om man kikar in i alla bilar som far förbi så ser man att större delen av dem endast har en passagerare ibland två och vid sällsynta tidpunkter flera. Det finns två ord dessa människor bör lära sig: samåkning och kollektivtrafik (jag skulle även vilja säga miljöbil men kanhända är det i dyraste laget). När man sitter på bussen så är det sällan det är fullt men när det väl är det så är det oftast fullt med ungdomar under 18-20 eftersom de ännu inte har tagit körkort eller äldre människor som kanhända valt att sluta köra bil. Det har kommit några idéer nu här i Östergötland om att låta landsortstrafiken bli gratis och har för mig om att den ska provas i några orter. Mycket bra initiativ måste jag säga och om detta nu blir verkligt så finns det inte många som kan skylla på att inte använda sig av kollektivtrafiken.
Förvisso, idag åkte jag bil in till Linköping, endast jag och min ömma moder med tanken att vi skulle hämta upp systern min men så blev det dock inte och fast jag vet att en orätt inte rättfärdigar en annan så känner jag ändå för att gnälla, och jag föreslog faktiskt att vi skulle ta bussen.

Jag köpte två växter till mitt sovrum, Pilea Depressa är deras latinska namn. Jag hoppas verkligen att de överlever, murgrönan min dog. Paradisträden i mitt andra rum är det full fart på, de lever och har sig. Nu längtar jag efter att få plantera lite saker i trädgården. I år hoppas jag verkligen att vi kan köpa oss ett japanskt körsbärsträd.

Brum Brum

Idag var det lite kallare ute men fortfarande skönt.

Svaret på ”the mattefråga” till dem som bryr sig

Okej vad den här personen behöver göra är att starta bilen exakt då solen står som högst och utan att accelerera börja köra på en rak linje runt världen just där jorden är som störst/bredast. Det den måste göra är att följa efter själva solen så solen står som högst hela tiden där personen kör.
Det var svar på fråga a.

När det gäller fråga b (rätta mig om jag har mindre rätt för det kan jag möjligen ha) så lyder svaret såhär:
Personen kör i ca x/24 km/h. X utgör jordens omkrets (utan berg och vatten i vägen, bara en rak plan sträcka) och 24 står för dygnets timmar. Individen som kör bilen måste åka runt jorden på ett dygn för att inte behöva stanna . Jag skriver cirka eftersom ett dygn egentligen består av lite mer eventuellt mindre än 24 timmar.

Jag läste på Wikipedia att jordens diameter är 40 076 592 km. så personen behöver köra i 40 076 592/24=1 669 858 km/h kontinuerligt. Ta-da. Det man har räknat ut här är också hur fort jorden rör sig i timmen runt sin egen axel så när personen åker så fort står personen i sig på sätt och vis still.

Ja oj vad kul vi har det.

Nu har jag mitt Half Life 2 och F.E.A.R , yaaay och det är på tiden. I just can't wait to get some good shootin'

När jag åkte in till stan med bussen idag så hade jag som vanligt tråkigt då min iPod är icke förbrukningsbar och när jag har riktigt tråkig så börjar jag komma på enkla matteproblem. Ja, supernördish men jag har nog tillräckligt med sådana problem för att göra en hel tidigt högstadie mattebok, dock har jag alla i huvudet och då jag rensar ut där relativt ofta kommer jag inte ihåg många.

På hemvägen så kom jag att tänka på en särskild dag i mellanstadiet. Vi skulle skriva en novell om hur klassen hade en återträff tio-femton år senare och vad alla hade blivit. Det har redan gått åtta år och jag är inte ens nära vad jag då skrev att jag skulle bli. Kanhända började jag tänka på det eftersom jag inte gör något nu och inte har något fast planerat heller, allt känns så flytande och näst inpå oroande. Well, alla kommer vi nog till sådana stunder i våra liv, saken är den att jag bryr mig faktiskt inte. Självfallet kommer det att bli bättre eller så kommer världen gå miste om en otroligt kompetent individ.

En person har bestämt sig för att åka ett varv runt jorden utan att stanna upp förrän den anländer på platsen den startade. Problemet är att denna persons bil endast funkar när solen står som högst, klockan 12:00.

a: Hur löser personen detta?
b: Hur fort måste personen åka för att klara av resan?

För tillfället har jag bara kommit på en lösning men vem vet, det kanske finns flera.

De nya extra-halstabletterna innehåller inte aspartam, and that's good.

Så var jag i Linköping igår och använde äntligen mina nya svarta (och underbart fina) Nikeskor, weiii! Jag har letat efter ett par svarta skor i nästan två månader nu och ääääntligen köpte jag ett par i fredags. Förvisso är det märkesskor och som somliga vet så brukar de vara fasligt dyra (inget undantag här) men de var de enda jag fann av den sorten jag ville ha.

I alla fall så var det den sura busschauffören som körde, han som nästan aldrig ler och än mindre är glad. Han som alltid tar betalt innan han börjar med dyngskortet man vill ha och som alltid låter så sur när han ropar upp stationerna. Men han diskriminerar i alla fall inte, han är sur mot alla, ung som gammal.
Lee och jag åt sushi och var på bio, bion var dålig och dubbad, sushin var god.

Idag har jag börjat sy på min nya datorväska, den blir marinblå och vit. Jag skulle egentligen träffat Sanna för att diskutera vår framtid tillsammans (ohhh) men då man varken kan hitta sitt buss- eller bankomatkort så är det svårt att ta sig någonstans från det lilla samhället man lever i.

Vet ni vad. Om något företag någonsin skulle göra sin logo i for av fågelformationer (att de tränar fåglar att flyga i samma form som deras märke) så skulle det nog vara McDonalds. Men hur passande det än skulle vara med kanariefåglar så skulle de nog använda sig av gäss eller duvor.

Jag har tänkt börja med en ny film snart.

No Blah Blah

Jag är så bra för just jag… eller, det finns säkert hundratals människor som är bra på det sättet också.
Men jag måste nog ändå vara den enda som gör… fast jag känner ju två andra som gör det även de och säkert tusen till.
Fast speciell är jag ändå för jag… ja, jag vaddå som inte resterande sju miljarder människor redan gör?
Ibland känner man sig verkligen som en i mängden, en av tusendets miljoner gånger sju andra människor. Det är svårt att vara speciell speciell utan att försöka, det är så svårt att bara vara utan att behöva (det är väl här någonstans jag ska komma in och säga något i stil med ”men jag är ju den enda i mängden som är jag själv” eller annat blaj, ja blaj är vad det är). Fast de finns, de där som bara är och ändå märks, dock lever endast en liten skara kvar av dem kvar.
Jag avskyr när jag får mycket tid på hand att tänka och fundera för allt blir så deppigt då, och så är jag eventuellt trött (det kan vara så svårt att märka ibland).
Ok morning has broken, the sun is up.

Åhhh, jag kan verkligen inte få ut No blah blah-reklamens låt ur huvudet men inte tänker jag köpa vad de nu har att erbjuda för det, däremot så bara måååste jag lägga upp den. Hahahaha suffer, let it melt into your brain. Fast den verkar sätta sina spår, allt jag tänker blir till ett stort BLAH.



Igår natt drömde jag att jag höll på att gräva upp gravar på kyrkogården mitt i natten (med händerna). Jag trodde att jag var i ett spel och höll på med en quest… jag spelar för mycket.
Matilda

See ya

Jag läste just mitt förra blogginlägg och upptäckte att jag svor väldigt mycket (ber om ursäkt för det). Jag brukar faktiskt inte svära så mycket men på något konstigt sätt har det blivit mer på sista tiden och jag kan inte säga att jag är särskilt förtjust i det själv men det är ibland svårt att stoppa sig (och jag var för den delen väldigt hatisk mot Abi när jag skrev förra inlägget). När vi jobbade på Rob Roy svor jag inte mycket, kanhända var det för att de andra gjorde det hela tiden. Visst, folk svär nu också men inte på samma sätt; nej jag orkar inte utveckla vad jag menar.

Jag är föresten klar med videon från första jobbet, ingen masterpiece men fullt duglig:
Escaping Rob Roy by Matilda



Photo Sharing - Upload Video - Video Sharing - Share Photos

See you all sooner than you think
Matilda

Daddy, where's that Virgin going?

Dagarna passerar, vi har redan varit här i en månad lite drygt och största delen av tiden har väl varit svår men självklart har det funnits några ljuspunkter också.

Vi jobbar på en pub, The Trout Inn, känd över hela England och riktigt high class (men ändå får vi bara national minimum wage) Våra arbetskamrater är bra, det är alla shyssta och förstående med oss, att vi inte har någon erfarenhet och frågar saker hela tiden menar jag. De flesta manager vi har (cirkus fem stycken) är väl även de okej men det finns en person, en som är expert på att trycka ner en och få en att känna sig skiiiiiiiiiiiiiiiit, hon kan gå och supa ner sig vid en vägkant och aldrig komma tillbaka igen (okej hon ska ändå bara vara här tills veckoslutet men det är en vecka för länge). Den b*tch*ga j*vl*a f*cking satmaran (excuse my French) kan verkligen inte förstå att man är helt ny in this world of watering. Det är faktiskt inte lätt att lära sig:

Food menu + tillbehör och desserts (50 things)
Beer menu: name + taste + colour (15 – 20 different kinds)
Wine list: names + tastes + draught or bottle or glass (30+)
Spirits: Hahahahahahaha, too much

Och har man ingen aning om något av detta innan så är det inte så lätt

Abiiiiiiiiiiiii gå och förblöd.

Föresten, citatet överst är från ett barn som frågar sin pappa vart virgin-tåget ska någonstans.

Nytt jobb, ny stad

Tänkte bara skriva lite fort här, det var ju ett tag sedan sist.

Tja det var inte särskillt bra i Skottland så vi valde att dra vidare hit till Oxford istället där vi har fått ett nytt jobb, dock har vi två veckors träning först vilket jag ser som en bra sak. Vi kom i alla fall hit igår efter rest i cirkus fjorton timmar. Aberfoyle-Balfron-Glasgow-London King X-London Victoria Station-Oxford, så såg vår rout ut, men vi är här nu och det verkar vara relativt bra bara väldigt kallt efter som de ännu inte har fått i gång gasen och väldigt tomt eftersom huset vi bor i (med tre fyra andra) är nyköpt (endast £300 000) och nästan helt omöblerat.

Jag skriver väl mer någon annan gång, funderar att skapa en blogg endast för detta ändamål, att jobba här i Britain alltså. Nej nu måste jag ringa hem, kom just på nu när vi äntligen har fått internet (det finns ett oskyddat trådlöst här i trakten så vi snyltar på det) och även fått lättare att ta kontakt med alla där hemma hur mycket jag faktiskt saknar min familj och mina vänner förstås.

Matilda

Uäh, idag har jag varit i Linköping i cirkus nio timmar bara för att shoppa saker till Skottland (ja det är Skottland inte Nordirland, det blev lite missuppfattningar någonstans på vägen). Men jag har hittat det mesta jag behöver men dock ingen tjock, varm och snygg cardigan eller ett par finskor a.k.a. röda pumps (med inte för hög klack). Först gick jag några timmar med ömma moderna min för att senare träffa Sanna och ta en tur ut till Tornby och lite senare än det träffa Elisabeth.

Fyyy vad trött man kan bli av att bara handla lite, och att jag är förkyld har säkert inget med saken att göra. Ja det är så det är, bara dagarna innan resan börjar går jag och drar på mig en helt enkelt bläkig sjukdom som avskys av alla människor världen över. Ja förkylning är det värsta som finns. Man mår aldrig tillräckligt bra för att göra sitt bästa och jobba ordentligt men heller aldrig tillräckligt dåligt för att stanna hemma och sjukskriva sig. Fast jag tror att jag har hallucinerat ett par gånger idag så kanhända är det lite allvarligt.
Men mina planer nu är att smitta ner alla på jobbet för att senare kunna komma åt en bättre post som, tja, hotellmanager eller något liknande. Och de kommer att vara like ”You’re sick man go home” och då kommer friska nötkärnan jag själv att säga ”No you’re sick dawg! IT’S YOU WHO’RE SICK I FREAKIN’ TELL YA WHAAAAA” sen helt plötsligt blir allt svart och tyst förutom rösterna i huvudet mitt.

Och så fick man (jag!) hem sin nya laptop idag också med 1GB extra RAM och en (tyvärr) 17” skärm… wooosh så kul, måste bara re-charga den först innan den går att använda. Det är lite sjukt egentligen att min laptop är på nästan alla sätt och vis bättre än min kärt hatade stationära dator, t.o.m grafikkortet är bättre. And it shall be named… jag vet faktiskt inte än måste hitta på något.

Tuaisceart na hÉireann

Och så har vi tillslut efter mycket möda fått jobb högt upp i Nordirland, i Portrush närmare bestämt. Checka out the hotel -->Adelphi<--. Det verkar vara ett bra ställe och de använder egna uniformer, vilket jag anser är synnerligen roligt. Hoppas vi får ett fint rum. Tack o lov så behöver vi inte dela med andra (bara med varandra) och har då även ett eget badrum. Det blir till att jobba 45 timmar för 250£ i veckan med husrum och mat, mycket bra ordnat. Har tänkt att mitt nästa mål blir att inte jobba något alls för samma lön. Vi åker på söndag men beställer biljetterna troligtvis idag… wei… spännande. Det är så mycket att ordna och jag hoppas verkligen att min dator hinner komma innan avfärd. Måste även klippa mig och ska shoppa kläder och tingestar att ta med.

Igår hade Steffi sin födelsedagsfest och den var rolig. I början var det väl lite sådär eftersom man knappt kände någon men det blev bättre och trevligare ju senare det blev. Idag däremot är jag dödens trött eftersom jag endast sov fyra timmar, låg och tänkte på min nya dator hela natten vilket höll mig vaken i drygt tre timmar, ah, the little wonders of the human mind.

Quis separabit?

Ay!

Två svar inom tio timmar efter vi har skickat in våra jobbansökningar, not bad, not bad at all! Ett i Skotland och det andra i/på Nordirland. Båda erbjuder husrum och tre mål mat om dagen men lönen...hmmm...tja den kan gärna höjas med några hundra pund.

Haha, i brevet vi skickade till de i Nordirland råkade vi skriva att vi gärna ville jobba i Skotland, de svarade med Dear Sanna and Matilda,Thank you for your email but we are actually in Northern Ireland not Scotland. Heh, det var lite... penibelt.

Hoppas vi får svar från det där vi skickade till Qatar, en stad eller del i Mellanöstern.

Fear my cupcakes

Sådär ja, då har jag precis(om nu precis har en radie som sträcker sig inom en timme) gjort klart mina äpplemuffins. De blev rosa och gröna, goda och sköna, eller de blev goda enligt föräldrarna mina då jag som oftast inte äter det jag själv har bakat inom ett halvt dygn från och med då de blev färdiga.
Förutom originalmuffinsen så ser de med glasyr rätt så osmakliga ut eller hur. Eh whateva, jag är glasyrberoende när det gäller att baka fast jag måste erkänna att glasyr i sig inte smakar något vidare.

Som oftast brukar jag skriva om något annat också och det ska jag även denna gång. När det gäller datorspel så är jag mest inne på RPG, ni vet Neverwinter Nights, Oblivion (<---- GYAAAAA!) WoW (okej det har jag inte spelat) och så vidare MEN jag har funnit mig ett annat spel som jag vill spela. Det kom ut hösten 2005 (tror jag) så det är inte jättenytt. Spelet benämns vid namnet F.E.A.R och påminner till viss del om Half-Life… Ahh jag spelade Half-life 1 för några månader sedan… åh de minnena som kom tillbaka från när det kom ut… I alla fall, jag har endast sett trailern till det och spelet verkar riktigt läskigt (duh!) med en spöklik flicka som kommer och skrämmer en. Barn alltså, rent allmänt, i sådana spel (eller filmer) är det läskigaste. Speciellt om de är flickor, har långt mörkt hår och är döda.

So long så länge

Lappetoppe

Har spenderat dagen med att försöka finna mig en relativt bra laptop att ta med till Skotland. Datorn ska ha ett dugligt pris (absolut inte över 10 000:-) minst 1 GB RAM, bra processor (har hört att Intel är bättre än AMD så jag tänker Intel Core 2 Duo) hdd helst över 100GB, WLAN och sen annat småttplock. Visserligen vill jag spela åtminstone lite på den men det kommer nog inte att bli det primära användningssättet så grafikkortet kommer inte att vara så viktigt inte heller ljudet. Och så ska den självklart inte väga för mycket, den ska ju ändå tas med och jag kommer att ha endast ett begränsat antal kilo.
Min budget låg från början på 7000 – 8000 men det var innan jag hörde det där om Intel vs. AMD (frågan är, ska man bry sig?) så nu har jag höjt den med några k.
Så jag fann i alla fall en dator, genom pricerunner, att beställa från Dustin Home, 8995 + 49 kr frakt, men den har en 17” skärm (alltså stor för en laptop) och väger cirkus 3,5kg, fast den har en DVD brännare och det är ett plus. Ett annat plus är att den är en HP och har på så sätt längre batteritid.
Om jag hade tid, tillräcklig kunskap och annat blahablaha så skulle jag försöka sätta ihop en själv fast innan jag börjar bygga en laptop så ska jag försöka mig på en stationär, det känns på något sätt… säkrare.

Ahhhh, jag får ta och fråga någon istället om datorn jag fann är något vidare. Håhåhå vad omständligt allt kan vara men fy vad glad jag kommer att bli när den (vilken det nu blir) anländer.

Tjosan tjohej, undra vad jag ska ge den för namn.

Idag så har jag umgåtts med Natta. Vi har fikat och sett på en skräckfilm som handlar om några ungdomar (ta-da) som får tag i ett tv-spel och om man dör i spelet så dör man likadant i verkliga livet. Nej den var inte särskilt bra eller läskig men tanken var kanske inte så dum. Flera skräckfilmer har börjat använda sig av modernare saker nu förtiden t.ex. The ring, One missed call etc.
Jag har även träffat min brorson som jag inte har sett på tre veckor, han har lärt sig krypa. Något annat bra är att min syster har tagit hem massor av te och choklad från sitt jobb, wohow, så dagen har varit relativt bra i alla fall.

Igår när jag kollade på min påse med Läkerol så såg jag att de halstabletterna innehåller aspartam. När jag kollade på påsen med Extra-tuggummin (ni vet de med örter i) så såg jag att även de innehåller aspartam, likaså V6 och Stimorol så nu ska jag sluta tugga sockerfria tuggummin tills det kommer några med annat (förhoppningsvis ofarligare) sötningsmedel. Tur är väl det att jag aldrig brukar dricka light-läsker även om nu Coca-Colaföretaget har börjat med annat sött i dryckerna än aspartam. Vet ni hur många försöksråttor som har fått hjärncancer av det ämnet egentligen? Vet ni det? Nej just det, men det är säker några i alla fall.

Jag säger då det, hellre socker än cancer

kanhända oroar jag mig larvigt mycket

Whatever!

Jan Ken Pon

I helgen när jag och Sanna var uppe i Nyköping för att hälsa på Elisabeth och Johan (mycket roligt och trevligt var det) så kom vi någon gång in på en diskussion rörande den gamla leken papper, sten eller sax/sten, sax, påse. Samtalet varade inte längre än två minuter och är säkerligen inget man egentligen går och tänker på, tja, om man nu inte är jag förstås. Så i alla fall, jag säger ”Papper, sten eller sax” medan de andra tre säger ”Sten, sax, påse” och då är det inte mer än rätt att man (och med man så menar jag kvinna och med kvinna menar jag mig själv) börjar undra vilket som är rätt. Det förstnämnda, mitt sätt, låter äldre då man använder sig av papper och den ramsan används även på engelska, sen har det en bättre rytm också. Den sistnämnda, deras sätt, går fortare och säga och rörelserna får ett bättre flyt när man gör dem i den ordningen men ändå känns den på något sätt nyare. Men jag blev ändå mycket konfunderad och gick och frågade min familj. Mina två syskon säger ramsan på mitt sätt medan mina föräldrar på det andra sättet alltså borde sättet nummer två vara äldre. Och för att styrka det så har jag även hört lågstadiebarn använda sig av papper istället för påse.
Varför jag går runt och tänker på en sådan sak är inte för att jag har för lite att tänka på utan för att jag är mycket bra på att tänka på onödiga saker, men troligtvis lär man sig något av det också.

Men för att komma in på annat rörande mitt privatliv (ja sådant som man ska lägga upp på en blogg) så har jag märkt att mina matvanor har ändrats mycket på senaste tiden. Kanhända är det på grund av min oregelbundna (men den börjar bli regelbunden) dygnsrytm. Vaknar 14:00 somnar runt 06:00. Så det största målet jag äter på en dag är den så kallade frukosten, sen kan det hända att jag tar någon frukt eller macka någon gång. Jag blir helt enkelt inte hungrig så mer behövs inte. Fast det är rätt så häftigt, det känns verkligen att jag inte har någon energi, att jag blir dåsig, trött och lite snurrig (well inget ovanligt där) det är på sätt och vis intressant att experimentera med sig själv. Fast jag är lite rädd för att jag ska gå ner i vikt och det vill jag faktiskt inte göra.
Jag undrar bara hur jag ska klara mig från den dagen jag bor själv. Förhoppningsvis har jag bättre och mer regelbundna tider då.

Bortförd

Från ett dunkelt tomt kontor hörs ett ljud. Rummet är stökigt och sönderslagna föremål ligger spridda runt på golvet. Ljudet kommer från en mobiltelefon liggande på skrivbordet men ägaren syns inte till. Signalerna stegrar sig som ett gällt skri i det tomma rummet, ett skri som bara timmarna innan hördes inombords hos ägaren. Telefonen slutar tvärt. Ännu en gång sänker sig tystnaden.

Huvudet dunkade som om någon slog på det med hammare. Sakta öppnade jag ögonen och vande mig snabbt vid det skumma ljuset i rummet. Väggarna var gjorda av något slags papper eller tyg för vart jag än tittade så såg jag siluetter av sittande av människor runt om mig. Det fanns inga dörrar eller fönster men i taket fanns det en lucka där jag troligtvis hade blivit nedsläppt.
Mumlandet som hördes tystnade när jag försökt resa mig upp. En av skuggorna reste sig även den. Det var svårt att urskönja om det var en man eller kvinna då den hade en kåpa över huvudet och en vid mantel om kroppen. På sättet personen rörde sig och hur alla andra hade tystnat helt då den reste sig upp drog jag slutsatsen att detta var någon speciell, någon med makt. Personen gick fram helt och hållet till väggen och började prata.
”Vi kräver att ni upphör med det ni gör, ni vet inte vad ni har gett er in på.”
Jag hade rest mig i sittande ställning och förde sakta och omärkbart ner handen mot min stövel. Personens röst var neutral på alla sätt, fortfarande visste jag inte om den var man eller kvinna.
”Vi har fått ett uppdrag och vi kommer att slutföra det och vi kommer inte att ändra på våra planer bara för ni ber oss att sluta.”
Personen fnös ”Vi ber er inte, vi kräver att ni genast upphör! Även fast ni inte vet vilka de som skickat meddelandet är så tar ni an det ändå, en sådan sak ensam borde få er att bli misstänksamma.”
Äntligen hittade jag vad jag letade efter ”De flesta av våra klienter vill vara hemliga.”
”Ta detta som en varning och sluta, annars kommer oanade saker hända i er närhet, saker som ni inte kommer att kunna råda över.” Personen vände sig om för att gå.
Jag flög upp från min sittplats och drog från stöveln min NAA mini revolver, med justeringar efter egen smak (gamla och även klassiska vapen har alltid varit en av mina största passioner medan Y är mer intresserad av åtminstone skjutvapen av den modernare sorten). ”Stå still” ropade jag. Jag visste at jag tog en stor risk men ibland var man tvungen att försöka. Chansen att de andra siluetterna runt rummet hade vapen var stor men om jag nu hotade med att skjuta denna ledare eller vad det var kanske de skulle tveka.
Plötsligt så släcktes ljuset. Ett högt dån hördes som en stor port av metall öppnades, minuten efter det blev det ljust igen. Jag var ensam kvar.

Det var inte svårt att komma ut från byggnaden, väggarna i rummet jag var i var bara att riva ner. Det visade sig att jag var i en lagerbyggnad av något slag, men det var ingen tid att förlora. Jag kunde inte hitta några spår av dem som varit där så istället skyndade jag mig tillbaka till mitt kontor i xxx corporation byggnaden för att kontakta Y så vi kunde planera vad som skulle göras härnäst.

Agent I

Har ni tänkt på att själva "gångjärnet" till locket på Colgatettandkämen ser ut som en rosett, märkte det nyss när jag borstade tänderna. Det är lite trevligt anser jag. Pepsodent har ju skruvlock, visst ser det bättre ut men det är så omständigt.

Håller på att baka chiabatta med oliver, ehehe, det är så gott. Jag personligen uttalar chiabatta med chi-ljudet (som Chi ur Chobits) men jag har också hört folk som säger Ki, låter fel för vad ska man i så fall med ch-et till?

Jag borde verkligen göra något… vettigt
Snart är det helg

Dimma

Jag stod lutad med händerna mot den stora fönsterväggen. Därute regnade det, en påtaglig dimma hade sänkt sig som ett täcke över staden. Tjugofem våningar nedanför hastade de nätt och jämt synliga bilarna omkring.
Packlistan var färdigskriven och jag kunde nu ägna mig helhjärtat åt fallet. Agent Y var ute på fältet för att ta redat på mer medan jag satt i kulisserna för att vänta på nästa steg; nästa mail. Jag hade känslan av att vi endast var två pjäser i ett spel, att personen som flyttade oss hade något mer, något större i tankarna; något som gav mig kalla kårar. Jag hade försökt att spåra meddelandet men utan någon framgång. Systemet denna ”okänd” använde sig av var så gott som ofelbart.
Project B, vad menar de, vad kan de vilja oss? Och vilka kan de vara? Frågorna var många men svaren de var emellertid desto färre.
Plötsligt plingade datorn till, ett nytt mail hade kommit till inboxen. I samma stund knackade det på dörren.
Vem kan det vara så här sent? Bäst att vara försiktigt. Jag drog mig då till minnes vad vår läromästare Agent (spårlöst försvunnen sedan tre år tillbaka i en olöst mystisk olycka mellan Agent, en velocipedist, två femhörniga muttrar och ett hangarfartyg) en gång hade sagt. Vapen är inte att lita på, använd hellre er övertalningsförmåga eller ännu bättre, utnyttja en vän. Självklart hade jag tagit hans ord i beaktning. Vart jag än gick hade jag alltid med mig en vän med en otrolig övertalningsförmåga; en vän i form av en .44 Magnum med 6 tums piplängd, glasblästrad finish och träkolv
Jag tog upp revolvern ur hölstret och ställde mig vid sidan av dörren.
Vem är det? Frågade jag. Roomservice svarade rösten på andra sidan dörren.
Jag sänkte skjutvapnet och öppnade för den andra personen. Jag skulle just till att säga vart personen kunde ställa sakerna då jag kom på, Vänta nu, jag har inte beställt... mörker, en kropp föll till marken, tystnad.

-Agent I-

Sekretessbelagt

Det var en svart natt, kall natt, tusan till natt. Jag satt på mitt kontor i xxx corporation byggnaden och höll på att uppdatera min blogg. Jobben hade varit lite sega så här i vintertid och jag hade inte mycket annat att göra. Plötsligt kom ett nytt mail in till min inbox. Jag öppnade mailet och var tvungen att dechiffrera det innan det gick att läsa, men det var lätt som en rödspätta för en sådan expert som jag.
Det så kallade meddelandet var från ”okänd” och ämnet var ”hemligt”. Ett till av de där spammailen, tänkte jag men förvånansvärt nog var det ett jobb och inte vilket jobb som helst utan ett sekretessbelagt sådant. Innan jag började läsa tittade jag mig runt så att ingen annan skulle se vad jag gjorde, om något är hemligt så ska det också det förbli anser jag.
Jag fick inte riktigt en klar bild av vad som skulle göras, det enda jag egentligen förstod var att det kallades ”project B” och att det hade något att gör med en resa.
Allvarliga saker är i görningen, jag måste nog skicka detta meddelande vidare till min kollega. Inte långt senare hade jag fått svar från agent Y som höll med mig om att något skumt var på gång.
Vi bestämde oss för att mötas så vi kunde planera fortsättningen på arbetet i största hemlighet.
Mötet som ska utspela sig detta veckoslut kommer eventuellt vara i cirkus två dagar men innan dess måste jag samla ihop alla dokument som kan tänkas vara nödvändiga att ta med. Dock är det en fråga som fortfarande ligger och bultar i huvudet, en som jag inte kan få ut ur skallen… vad ska man egentligen ha med sig på en sådan resa vi ska göra?
Dags att skriva klart packlistan

-Agent I-

Dream dream dream

Förr brukade jag drömma om monster, övernaturliga saker och allmänt fantasifullt. Nu förtiden är det rena rama konstiga vardagen istället.
I natt så drömde jag att någon ringde mig på min mobil (kom inte ihåg vem det var) och vi pratade ända tills samtalet helt plötsligt bröts på grund av att det var för mörkt i rummet (så stod det på mobilen i alla fall) men efter en stund kom samtalet igång igen men sen bröts det för att batteriet var slut och helt plötsligt kom min bror in och sa att det var fel på batteriet i min mobil efter som han har strött salt på det när det låg i det lilla fönstret i mitt sovrum… slut.
Att drömma och sova är annars väldig skönt men precis innan, då jag försöker att somna, är en helvetestid. Först o främst så tänker jag alltid för mycket på saker jag måste eller ska göra dagen därpå, sen är det massor av andra faktorer som spelar in som gör att jag inte kan somna utan istället ligger vaken i några timmar:

¤ Ljud från tv:n på våningen under
¤ Pipande ljud när man andas med näsan
¤ Jag måste alltid ha täcket uppdraget till hakan och då blir det jättevarmt men om jag inte har det så ligger jag och andas på min arm (handen är stoppad under kudden) och den blir kall.
¤ När jag ligger med örat mot kudden så hör jag mitt hjärta dunka (eller om det är den konstanta huvudvärken) och jag kan inte somna när jag hör det ljudet så jag måste ligga med halva huvudet på kudden och hakan vilande på handen/armen och då blir det ett öppet mellanrum för örat så den inte vilar på någonting.
¤ Men det allra värsta är om någon snarkar, snusar lite tyst är väl okej men snarkar… argh!

Det är väl kul och veta lite om mina sov (o)vanor. Annars så har jag varit och klackat om mina stövlar idag. Undra var klackat om heter på engelska; re-heeling? hahah… fy vad dåligt.
Men om man vill vara med om bra humor i toppklass så ska man se den lilla serien the Strangerhood, speciellt alla som gillar The Sims 2 men det går bra även om man inte gör det.

So Download and watch now!

Monkey see, monkey do

Måste hålla på att bli sjuk, det är tredje "dagen" i rad jag uppdaterar my blog.
Vad gör man en dag som alla andra, då man inte har något att göra (big surprise there!)
Jo man klipper ihop en film som man tog i somras på sin sötaste (enda) brorson och syster. It sucks big time, but doooo caaare!



Jag tänkte först kalla den ”Monkey see, monkey do and monkey pee, monkey poo” men det skulle inte ha varit snällt mot min syster.

La musica är Don't let's start av They might be giants

Någon gång ska jag försöka lägga upp en flash-film jag håller på med.

Se y’all

Restless

Jag har verkligen inget att göra, är totalt uttråkad! Jag är så uttråkad att jag kom på mig med att tänka skit om mina niceiga desktop-bishies

Det gick något i de här banorna:

Färglös kohelvete, enda mjölken han kan producera är sin egen sem*n
Råttskitsprins, bör flås och träs upp på en pinne genom r*ven
Tysk shotacon nazikanin, borde ta en nål och spräcka sina övergödda ögon
Son of a bitch katt…

Ibland så måste man bara få ur sig allt så man inte använder ett så färgrannt språk allt för ofta.

Okej det om kaninen var sant, han är en shota ingen bishi and that's not niceigt but neither is he.

Sleepless

Sitter här hungrig, uttråkad och ensam med Turje Björn i ett stort mörkt, tomt hus och kan inte sova!
Så här har natten/morgonen sett ut hittills:
02:30 Gick och lade mig relativt tidigt, läste två managa -s/-or
03:30 Släckte
04:30 Låg vaken i en timme, fick ett meddelande om kul från Sanna, bestämde mig för att jag faktiskt inte kunde somna.
04:50 Satte mig framför mitt lilla fönster och såg de första bussarna börja köra, pillade också ner stjärnorna från fönstret och målade dumma saker i sprejsnön.
05:15 Läste en till bok
05:45 Kom på att jag nu är ensam hemma
06:00 Satte igång datorn

0x:xx Somnade förhoppningsvis

Fy, jag som ska upp tidigt imorgon (10:30). Jag avskyr när man inte kan sova bara för att man vet att man måste göra det! Men äsch, det brukar räcka med tre-fyra timmars sömn, kommer bara få världens huvudvärk á la baksmälla när jag vaknar.

Vill också bara säga lite i förbigående att orden mumsa och mumsigt är något otroligt fula och äckliga!

Pobre persona sin imaginación

Tänk vad roligt det skulle vara att bli expert, och inte vilken expert som helst utan en legitimerad sådan. Spela roll om man är expert på svampforskning/grottmålning/handuksvikning, bara att vara en är ju häftigt. Tänk er vad imponerade alla skulle bli: ”Men hejsan gullegrisen, vet du att du just nu pratar med en legitimerad expert” personen skulle ju falla som en fura! Sen finns det förstås de där dumma människorna som skulle fråga vad man nu är expert på… dem ska man försöka att undvika.
Fast att bli en expert är nog otroligt jobbigt, hellre vet jag lite om mycket än mycket om lite… allra helst vet jag mycket om det mesta. Tror egentligen att de som vill lära sig mycket om lite inte har någon vidare fantasi eller nyfikenhet. Det är relativt lätt att märka om en person har fantasi eller ej: De dagdrömmer inte! De fantiserar inte om vad som kunde ha hänt i en viss situation, de har inte så många drömmar och ambitioner, de leker aldrig med tanken om att t.ex. öppna ett café eller något slags företag, att bli en berömd konstnär/designer/sångare etc. De bestämmer sig för en average sak och sen gör de den vilket oftast ger ett rätt tråkigt resultat. Förstår mig inte på dem, skulle aldrig kunna leva utan fantasi. Själv har jag så många idéer att jag snart kommer att spricka. Tyvärr genomför jag inte ens i närheten av alla men när jag väl gör det så blir resultatet above average (om jag får säga det själv).

Ey, från expert till fantasi till min nuvarande favoritkonstnär. You can see the pictures! Yoshitomo Nara är hans namn. När jag var i London i somras så hittade jag en ”bok” på TopShop med 30 postcards av honom och blev verkligen helt förtjust i hans stil, den är så… knäpp/rolig/lite halvmorbid men ändå inte.

Adieu

Bänd jår neis år daj!

Så mycket jag skriver om arbetsförmedlingen borde jag få betalt med tanke på hur mycket gratisreklam de har fått upp till nu. I alla fall så var jag där, rätt dag, rätt tid och allt. So well, det som hände var att jag inte kommer få något vikariat eftersom vikariat, ”åtgärdsprogram” och alfakassa är borttagna tack vare vår kärt omvalda regering… tack så jävla mycket! Vänta bara fyra år och så ska ni få era små helvetestroll! Min handledare verkar gilla omvalet precis lika mycket som jag gör. Hon är i alla fall en snäll 63 år gammal dam som bryr sig och tycker det är en splendid idé att åka till Great Britain och jobba. Jag fick också en komplimang för min kappa av henne, visserligen sa hon att hon hade något liknande hemma… hm, hur ska man ta det?

Förutom allt skit med vår regering så har det hänt några bra saker:
¤ Jag har äntligen formaterat om min dator, det gick på andra försöket. Ska göra samma sak på den andra hårddisken också som tillhör den andra datorn men som jag för tillfället har inkopplad i min. Den datorn har visserligen inte fungerat på ett halvår och om das heiliga shit inte kommer att göra det nu så är det bara att lämna in den!
¤ Julpyntet är borta! Puts väck, försvunnet och kommer inte upp fören om ett år igen.
¤ Johanna har skaffat en blogg, det tycker jag är roligt, då kan man veta vad hon har för sig för fuffens i Kalmar.

Om flera man känner skaffade sig bloggar och låt säga att 10000 personer (avrundat till närmaste tiotusental) läser och blir påverkade av dem varje dag så kommer man snart härska över hela bloggvärlden, sen Internet och sist hela UNIVERSUM! Mohahaha… puny mortals, you shall knee for meee… heeeheheee